Husmorstips för stressade småbarnsföräldrar (varning för överdrift och ironi)

Åh nej! Bebisen har gjort som bebisar brukar och gjort ner hela den vita fina bodyn som vi hade fått av den och den och tyckte så hiiiimla mycket om. Vad ska vi göra nu?

Här är lösnigen (miljövänner, bit er i tungan)

Skölj plagget och lägg i blöt. Råka ha i typ mer Vanish än vatten. Låt ligga i blöt en stund. 

Gå och gör nåt annat. Typ diska. 

Glöm bort plagget som ligger i blöt. 

Upptäck plagget som ligger i blöt flera timmar senare när du just ska gå och lägga dig.

Skölj. 

Inse att det inte går att skölja ur all Vanish för hand. 

Släng in bodyn i tvättmaskinen. Ta och släng i all vittvätt du har när du ändå är igång.  

Eftersom du nu har mer skitig tvätt så ha i lite Vanish i tvättmedelsfacket. 

Kör igång. 

Voila!

Vitare än Jesu kläder på förklaringsberget. 

Årets första inlägg

Det har varit tyst på Lilla Barnets blogg. Det beror på att mamman har börjat jobba.
Japp, vid årsskiftet byttes vi av här hemma och det har påverkat både föräldrar och barn.
Mamman kastades in i arbete och överväldigades lite av två intensiva förstaveckor och bara ett par timmar om dagen tillsammans med Lilla Barnet. Vi som tidigare varit så nära varandra hela dagarna.
Pappan kastades in i heltidsföräldraskap utan mycket till hjälp från andraföräldern - som ju jobbade sina två intensiva förstaveckor.
Barnet kastades in i allt detta hon också, mitt i en separationsfas (har de inte alltid det?) och fick svårt att sova på nätterna.
Efter två veckor börjar det nu lugna ner sig för oss allihop.
Mamman börjar vänja sig vid att inte vara med sitt Lilla Barn hela dagarna, pappan börjar vänja sig vid att strukturera hela tillvaron efter Lilla Barnets rutiner och barnet själv börjar vänja sig vid att det nu är pappan som för det mesta är med henne.

Något av en chockstart på året blev det för oss alla. Men nu är vi igång. Nu rullar det på. Så nu hoppas vi att även bloggandet ska rulla på. För det händer förstås MASSVIS i Lilla Barnets liv.
Så håll utkik!

B o B - Bio och barnvakt

Idag var det barnvaktspremiär för Lilla Barnet...
... i hela 2 och en halv timme! :)

Medan mamman och pappan gick på bio umgicks Lilla Barnet med bästaste moster Jessica.
Barnet skötte sig exemplariskt och var på både gos-, lek- och myshumör.
Trots att hon inte har bajsat på 10 dagar slapp bästa moster byta superbajsblöja på IKEAs fik. Hurra! Det hade ju annars varit typiskt att det skulle komma just då.
Men vi väntar än. Vi börjar bli vana. Förra gången gick det 16 dagar så hon har ju nästan en vecka på sig för att tangera det.

I alla fall...
Vilken grej att vara borta från Barnet tillsammans. Jag kände mig överraskande avslappnad. Men ett uns av pirr fanns där, vilket framkom när Fredrik kommenterade att det var första gången han gick på bio med mig där jag inte satt kvar och tittade på eftertexterna.
Mmm, man kan inte vara cool jämt!

i drömmarnas land

Lilla barnet sov hela natten igenom. Vaknade inte en sekund.
Det gjorde däremot både mamman och pappan eftersom barnet grät i sömnen.
Stackars liten, måste varit värsta traumat att bli stucken inte bara en, utan hela två gånger. Om det nu var det hon grät över. Kanske var det inte själva sticket som framkallade gråten utan det faktum att både mamman och pappan lät det hända!

När jag halvsov framåt morgonkvisten drömde jag oroliga drömmar.
Jag drömde att jag träffade storbloggaren Natashja Blomberg, aka Lady Dahmer, och att hon berättade att hon brukade läsa min blogg. Hon saknade dock någonting i den som jag bara hade skrivit litelite om. Vad det var ville hon inte säga för det hade hon skrivit i en kommentar till ett av mina inlägg.
Sen följde hon med mig hem och träffade mina tre barn. Japp, jag hade hela tre barn i drömmen och Ingrid var så stor att hon gick i skolan. Det minsta barnet, en liten bebis, hade jag i famnen i soffan där jag och Natashja satt och pratade.
Sen började plötsligt mellanbarnet att skrika, där hen låg i sin säng. Så då lämnade jag bebisen i soffan för att gå till mellanbarnet.
När jag kom tillbaka låg bebisen och grät och Natashja låg brevid och tröstade.
"Ramlade han?" frågade jag.
"Mmm" svarade hon lite dömande.
"Visst kan man känna sig som en dålig förälder i bland?" sa jag lite försiktigt medan jag tog upp bebisen i famnen och la honom till bröstet.
"Mmm" svarade hon lite dömande.
Sen tog bebisen tag om bröstet och sög så hårt att det gjorde ont.

Vad säger den här drömmen om mig?
1. Jag läser Natashjas blogg så mycket att hon till och med följer med i sängen.
2. Jag ser upp till henne.
3. Jag bär på en rädsla att vara en dålig förälder.
4. Jag bär på en rädsla att andra ska tycka att jag är en dålig förälder.

Det är i alla fall vad jag läser in i drömmen. Vad skulle ni läsa in?

Första skriket

Jag missade Ingrids allra första skrik - det där första livstecknet, skriket som var hennes första andning, första användning av lungorna ute i världen.
Idag fick jag höra hennes första SKRIK!
Alltså...
...aldrig tidigare har hon skrikit så förfärat, så med hela sin kraft, så oerhört desperat, av smärta...
...någon slags smärta, men vad?
Ingenting tycktes hjälpa - varken bröst eller närhet, ingen position var bättre än någon annan.
Hon vrålade, ja skrek som en stucken gris, hon lät panikslagen, tårarna sprutade.
Det kom från ingenstans.
Till slut somnade hon i min famn.
När hon vaknade fick hon bröstet och somnade om. Sen dess har hon varit på bra humör.

Kanske var det magen, hon är ju rätt gasig nu för tiden och dessutom har hon ju suttit still i samma position större delen av dagen så det kan ju säkert också bidra till obehag.

Så: även Lilla Barnet KAN skrika när hon lägger den sidan till. Det tog bara drygt två månader innan hon berättade denna lilla hemlighet för oss.

Roligt var det inte att se sin dotter så uppgiven. Det är beundransvärt hur ni föräldrar till barn med kolik orkar. Guldmedalj till er!

Hur kan man sätta barn till en sån farlig värld?

En ö
full av ungdomar.
En man
klädd som polis
klädd som trygghet och beskydd
en ulv i fårakläder
Han skjuter
vilt
till döds
Tänk om det var mitt barn
som blev beskjuten
Tänk om det var mitt barn
som sköt

Hur kan man vilja sätta barn till en sådan värld?
Hur kan man med gott samvete försöka igen och igen att fylla denna värld med potentiella mördare och potentiella dödsoffer?
Hur kan man, som jag och min man, under ett helt år medvetet försöka gång på gång att sätta ett oskyldigt litet barn till världen, bara för att denna människa ska växa upp i en så grym värld, full av terror och rädsla?

Kallelsen är mitt svar.
Kallelsen att skapa en värld som inte är full av hot och rädsla, utan är full av hopp och glädje, kärlek och trygghet.
Det är i samband med händelser som de i Norge igår som det blir tydligt för mig hur viktigt det är att vara en god förälder, att uppfostra mitt (kanske så småningom mina) barn till trygga och tillitsfulla människor,
människor som bygger ett tryggt, inte bara säkert, utan TRYGGT samhälle,
människor som litar på sig själva och på andra,
människor som bryr sig om världen, om alla människor,
människor som inte är likgiltiga,
människor som kämpar.

Jag tror att alla människor är kallade att sprida Guds rike.
Att uppfostra mina barn är en del i det arbetet.
Hårt arbete ligger framför.
Men för att citera både Jesus och Guds änglar:
Var inte rädd!

Jag är stark, jättestark! - Berättelsen om den operfekta mamman

Jag är stark och Ingrid är ett snällt barn.
Jag inser att det är den bilden som kommer fram på bloggen.
Varje dag nya äventyr, ingen rast och ingen ro, ut och far, allt går!
Amningen är oproblematisk, blöjbytena få och enkla, kroppen pigg och kry.
Att ha barn är en enkel match.

Jag inser att det är den bilden som träder fram och till viss del stämmer den, Ingrid sover mycket och gråter inte särskilt ofta eller högt.
Men svaghet och svårigheter förekommer ju självklart.
Under ytan.
Jag är dålig på att visa svaghet och dela med mig av de tuffa stunderna, det har jag alltid varit.
Men här kommer det, en helt vanlig mammas bekännelser.


Vårt hus är inplastat, har varit det sen veckan innan Ingrid kom till världen. Utanför fönstrena står byggnadsställningar, inplastade och själva fönstrena är inplastade.
Ute har det varit varmt, nej förresten det har varit hett. När vi har öppnat fönstrena för att vädra har den enda effekten varit att det praktiskt taget har blivit varmare i lägenheten.
Genom ventilerna kommer en del luft...
...och damm,
byggdamm.
Alltså har det de flesta dagar varit helt olidligt att vistas i vårt hem, vilket har gjort att vi från dag ett har varit i farten, kommit ut på promenader, dejter med vänner, picknick och Gud vet vad!

När Ingrid var lite drygt en vecka var det hett.
Hett ute.
Hett inne.
Då fick jag en infektion i bröstet.
Feber.
Fy tusan för att ha feber i denna hetta.
Ingrid var varm och ville äta HELA TIDEN.
Jag hade panik och ångest inför varje amningstillfälle - "Igen? NEJ! Det är inte möjligt!"
Ju mer stressad jag var, desto svårare var det för barnet att komma till ro vid bröstet.
Ju svårare barnet hade att komma till ro vid bröstet, desto ondare gjorde det.
Ju ondare det gjorde, desto mer stressad blev jag.
Och så vidare.

Jag minns att jag grät i stort sett konstant i ett dygn. Det liksom slutade aldrig när det väl hade börjat.
Ingrid grät.
Jag grät.
Hormoner
Förlossningsdepression?
Ibland blev jag rent av arg på mitt barn - skärp dig nu för i ... Ta tutten ORDENTLIGT!
Arg på barnet som bara följde sina instinkter, som bara tog upp det humör hon kände hos mig, som bara speglade.
Skuldkänslor.
...

Därefter följde några svåra veckor med penicillin, amning på enbart ett bröst, handmjölkning på det andra, ersättning mellan måltiderna till barnet, oro över att inte kunna helamma igen...
Nu helammar jag igen. Men det ena bröstet är mycket bättre på det här med mjölkproduktion, det förut infekterade bröstet har liksom inte kommit ikapp ännu och när det är dags att amma är den så kallade "supertutten" sprängfylld. Ni kan ju tänka er hur hett det ser ut!
Dessutom har såren på bröstvårtorna ännu inte riktigt läkt och amningsvaddarna fastnar. Ouch!

Hmmm, det var några bekännelser. Det kanske kommer fler. Förmodligen måste jag nu väga upp med många glada och pigga inlägg först, visa upp hur bra allt är och hur mycket äventyr vi ger oss ut på.
Men vet då att bakom de inläggen står en helt vanlig familj, med ett barn som faktiskt gråter ibland och två föräldrar som inte alltid fattar varför, och en supertutte som ständigt kallar på uppmärksamhet.

Att använda sina nära

Ah, nydushad!
Jag har nämligen utnyttjat Ingrids gudmor idag. På så sätt fick jag både lite dammsuget och kom in i dushen medan hon gullade med Ingrid-bäbisen.

Disken var redan avklarad eftersom jag utnyttjade Ingrids moster igår.
Finemang-mang se'ru!

Denna bubbla

Nu har jag just nattat Ingrid. Det har börjat bli en kvällsrutin att jag vaggar henne i famnen medan jag sjunger för henne hitsen från magen: "Kornet har sin vila", "Tryggare kan ingen vara", "Blott en dag" och "Härlig är jorden" för att sen lägga ner henne i sängen och avsluta med "Gud som haver".
När jag höll henne i famnen denna kväll blev jag lite nostalgisk i förtid (eller vad man ska kalla det för). Jag började tänka på framtiden. En dag kommer jag sakna det här - att få plats med henne i min famn, att kunna trösta och söva henne med bara min närhet och min röst, att kunna hålla henne tätt, tätt, tätt, känna det som att tiden står stilla en stund och att det har uppstått en liten bubbla runt omkring oss.

Redan nu känner jag: jag kommer sakna detta. Och på samma gång längtar jag efter att få se henne växa upp, upptäcka vem hon är, upptäcka världen, jag ser fram emot alla åldrar som väntar.

Och ändå - denna bubbla, jag kommer sakna den.

Nä, nyblivna mammor och späda barn räknas inte bland folk

Jag upptäckte idag ett par jeans i min garderob som jag fortfarande kan ha så nu behöver jag inte bara använda mina gravidjeans. Dock satt de inte alls som de gjorde innan graviditeten. Då var de lite pösiga och hade ett snyggt litet häng, nu satt de slimmade kring höft och rumpa (och översta knappen fick knäppas upp i sittande position) men ändå, det var något av en seger eftersom jag fullständigt avskyr att handla byxor.

Idag har jag och Ingrid lunchat med Rebecka - Ingrids doppräst (jajamensan det blir dop i höst) - och sen bar det av till stan och en fika med Siri inne på kulturhuset.
Ingrid spenderade hela förmiddagen med att sova för att vakna... just precis: när jag fick min kaffekopp framför mig. Så det blev fikastund för oss alla tre samtidigt. Senare ville Ingrid även fika inne på gallerian. Eftersom jag läst om en hel del amningsmotstånd den senaste tiden var jag mer än beredd att ge Ingrid sin föda sittande på en bänk i gallerian. Här ska inte bidras till ett intolerant samhälle inte! Om det inte är ok att amma offentligt, hur ska man då någonsin hinna komma utanför dörren med späda barn?
Hittade för övrigt en bra krönika av Daniel Pernikliski i ämnet. 


Nu har trollungen lagts i sin säng och trollmamman har sjungit de vackraste (nåja) ord hon känner - Gud som haver barnen kär. Den sjöngs varje kväll (nåja även där) redan när Ingrid låg i magen.

I morgon väntar nya äventyr. Lunch med Caroline och sen BVC-besök. Ska bli spännande att se vad hon väger (Ingrid alltså, inte Caroline) och hur lång hon har blivit. Sist vi vägde henne vägde hon 4370 och sist vi mätte henne (inte samma tillfälle utan ca en vecka tidigare) var hon 53,5 cm. Eftersom det har varit lite struligt med amningen så hoppas jag innerligt att hon har fortsatt gå upp i den takt hon ska. Jag vill så gärna kunna helamma henne.