Jag missade Ingrids allra första skrik - det där första livstecknet, skriket som var hennes första andning, första användning av lungorna ute i världen.
Idag fick jag höra hennes första SKRIK!
Alltså...
...aldrig tidigare har hon skrikit så förfärat, så med hela sin kraft, så oerhört desperat, av smärta...
...någon slags smärta, men vad?
Ingenting tycktes hjälpa - varken bröst eller närhet, ingen position var bättre än någon annan.
Hon vrålade, ja skrek som en stucken gris, hon lät panikslagen, tårarna sprutade.
Det kom från ingenstans.
Till slut somnade hon i min famn.
När hon vaknade fick hon bröstet och somnade om. Sen dess har hon varit på bra humör.
Kanske var det magen, hon är ju rätt gasig nu för tiden och dessutom har hon ju suttit still i samma position större delen av dagen så det kan ju säkert också bidra till obehag.
Så: även Lilla Barnet KAN skrika när hon lägger den sidan till. Det tog bara drygt två månader innan hon berättade denna lilla hemlighet för oss.
Roligt var det inte att se sin dotter så uppgiven. Det är beundransvärt hur ni föräldrar till barn med kolik orkar. Guldmedalj till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar