Rumpan och tungan i vädret

Nu är rumpan i luften!
Jajamensan, så fort Lilla Barnet ligger på mage åker rumpan upp i luften och hon trycker ifrån med fötterna. Om hon inte var så förbannat intresserad av att tugga på sina händer skulle hon säkert krypa imorgon eller nåt. Men nu är hon alltså fullt fokuserad på att äta sina händer samtidigt som rumpan flyger upp i vädret och fötterna trycker ifrån. Resultatet blir att hon glider en halv decimeter fram... näsan först...

Hon har förutom detta lilla framsteg även upptäckt sin tunga. Särskilt spännande tycker hon det är att räcka ut den när hon är utomhus och det blåser lite smått. Ser inte ett dugg tokigt ut eller så (lovar att försöka få en bild på tokungen)

För övrigt har hon ätit som en tok idag, typ en gång i timmen. Däremellan har hon mest sovit, förhoppningsvis inte på bekostnad av nattens vila.
Tillväxtperiod?
Eller räcker inte det jag har att erbjuda åt henne?
Återstår att se.
Fortsätter hon så här under morgondagen får jag nog ta och ringa BVC och fråga om råd.
Någon annan förälder som känner igen beteendet?

Nu sömn.
Imorgon lovar jag att lägga upp lite bilder. Ber om ursäkt att det har varit lite dåligt med det.

Stunder som bara är ljusa

När amningen funkar är det bara helt ljuvligt

Å nej, en PRÄST som ammar OFFENTLIGT! Vart är världen på väg?

(Bilden tagen i somras. bäbisen är MYCKET större nu, men lika mysig)

Jag är stark, jättestark! - Berättelsen om den operfekta mamman

Jag är stark och Ingrid är ett snällt barn.
Jag inser att det är den bilden som kommer fram på bloggen.
Varje dag nya äventyr, ingen rast och ingen ro, ut och far, allt går!
Amningen är oproblematisk, blöjbytena få och enkla, kroppen pigg och kry.
Att ha barn är en enkel match.

Jag inser att det är den bilden som träder fram och till viss del stämmer den, Ingrid sover mycket och gråter inte särskilt ofta eller högt.
Men svaghet och svårigheter förekommer ju självklart.
Under ytan.
Jag är dålig på att visa svaghet och dela med mig av de tuffa stunderna, det har jag alltid varit.
Men här kommer det, en helt vanlig mammas bekännelser.


Vårt hus är inplastat, har varit det sen veckan innan Ingrid kom till världen. Utanför fönstrena står byggnadsställningar, inplastade och själva fönstrena är inplastade.
Ute har det varit varmt, nej förresten det har varit hett. När vi har öppnat fönstrena för att vädra har den enda effekten varit att det praktiskt taget har blivit varmare i lägenheten.
Genom ventilerna kommer en del luft...
...och damm,
byggdamm.
Alltså har det de flesta dagar varit helt olidligt att vistas i vårt hem, vilket har gjort att vi från dag ett har varit i farten, kommit ut på promenader, dejter med vänner, picknick och Gud vet vad!

När Ingrid var lite drygt en vecka var det hett.
Hett ute.
Hett inne.
Då fick jag en infektion i bröstet.
Feber.
Fy tusan för att ha feber i denna hetta.
Ingrid var varm och ville äta HELA TIDEN.
Jag hade panik och ångest inför varje amningstillfälle - "Igen? NEJ! Det är inte möjligt!"
Ju mer stressad jag var, desto svårare var det för barnet att komma till ro vid bröstet.
Ju svårare barnet hade att komma till ro vid bröstet, desto ondare gjorde det.
Ju ondare det gjorde, desto mer stressad blev jag.
Och så vidare.

Jag minns att jag grät i stort sett konstant i ett dygn. Det liksom slutade aldrig när det väl hade börjat.
Ingrid grät.
Jag grät.
Hormoner
Förlossningsdepression?
Ibland blev jag rent av arg på mitt barn - skärp dig nu för i ... Ta tutten ORDENTLIGT!
Arg på barnet som bara följde sina instinkter, som bara tog upp det humör hon kände hos mig, som bara speglade.
Skuldkänslor.
...

Därefter följde några svåra veckor med penicillin, amning på enbart ett bröst, handmjölkning på det andra, ersättning mellan måltiderna till barnet, oro över att inte kunna helamma igen...
Nu helammar jag igen. Men det ena bröstet är mycket bättre på det här med mjölkproduktion, det förut infekterade bröstet har liksom inte kommit ikapp ännu och när det är dags att amma är den så kallade "supertutten" sprängfylld. Ni kan ju tänka er hur hett det ser ut!
Dessutom har såren på bröstvårtorna ännu inte riktigt läkt och amningsvaddarna fastnar. Ouch!

Hmmm, det var några bekännelser. Det kanske kommer fler. Förmodligen måste jag nu väga upp med många glada och pigga inlägg först, visa upp hur bra allt är och hur mycket äventyr vi ger oss ut på.
Men vet då att bakom de inläggen står en helt vanlig familj, med ett barn som faktiskt gråter ibland och två föräldrar som inte alltid fattar varför, och en supertutte som ständigt kallar på uppmärksamhet.

Det är ju viktigt att tänka på vad man äter när man ammar

Så har vi alltså landat, hjärtat och jag. Det är fantastiskt fint här.
Ungdomarna har lämnat gården och kvar är ledarteamet som har ett avslutande dygn med utvärdering, ihopplockning och lite festligheter. Just nu har de en avslutande festmiddag tillsammans så jag och Ingrid tog oss in till Avesta för att köpa middag till mig. Som ni förstår så flödade fantasin och jag funderade länge på hur jag skulle täcka in hela kostcirkeln.
...men, tänker ni, det saknas ju en del i så fall.
Jag ska genast lugna er. Det syns inte på bilden men jag vägde upp det hela med lite Pringles.

Sådärja, kvällen är gjord.

Det är för övrigt hur vackert som helst här. Ska försöka komma ihåg att ta lite bilder på omgivningarna och lägga upp på bloggen, men just nu måste jag återgå till min middagstallrik.
Adjö

Tjock å fin

Idag har vi varit på ett glädjande besök på bvc.
Ingrid väger 4610 g och är 56,2 cm lång.
Det betyder att hon har gått upp i vikt precis som hon ska och alltså får hon tillräckligt med mat från mig. Wey!

Det lilla barnet jobbar sig dock ännu neråt på andra sätt än via kurvor

Nä, nyblivna mammor och späda barn räknas inte bland folk

Jag upptäckte idag ett par jeans i min garderob som jag fortfarande kan ha så nu behöver jag inte bara använda mina gravidjeans. Dock satt de inte alls som de gjorde innan graviditeten. Då var de lite pösiga och hade ett snyggt litet häng, nu satt de slimmade kring höft och rumpa (och översta knappen fick knäppas upp i sittande position) men ändå, det var något av en seger eftersom jag fullständigt avskyr att handla byxor.

Idag har jag och Ingrid lunchat med Rebecka - Ingrids doppräst (jajamensan det blir dop i höst) - och sen bar det av till stan och en fika med Siri inne på kulturhuset.
Ingrid spenderade hela förmiddagen med att sova för att vakna... just precis: när jag fick min kaffekopp framför mig. Så det blev fikastund för oss alla tre samtidigt. Senare ville Ingrid även fika inne på gallerian. Eftersom jag läst om en hel del amningsmotstånd den senaste tiden var jag mer än beredd att ge Ingrid sin föda sittande på en bänk i gallerian. Här ska inte bidras till ett intolerant samhälle inte! Om det inte är ok att amma offentligt, hur ska man då någonsin hinna komma utanför dörren med späda barn?
Hittade för övrigt en bra krönika av Daniel Pernikliski i ämnet. 


Nu har trollungen lagts i sin säng och trollmamman har sjungit de vackraste (nåja) ord hon känner - Gud som haver barnen kär. Den sjöngs varje kväll (nåja även där) redan när Ingrid låg i magen.

I morgon väntar nya äventyr. Lunch med Caroline och sen BVC-besök. Ska bli spännande att se vad hon väger (Ingrid alltså, inte Caroline) och hur lång hon har blivit. Sist vi vägde henne vägde hon 4370 och sist vi mätte henne (inte samma tillfälle utan ca en vecka tidigare) var hon 53,5 cm. Eftersom det har varit lite struligt med amningen så hoppas jag innerligt att hon har fortsatt gå upp i den takt hon ska. Jag vill så gärna kunna helamma henne.

Måltidens faser

När det är matdags...

Hallå? Jag är hungrig! 

Mäh! Jag e jättehungrig jöh!

Åh, en axel, vad mysigt. hmm, okej då jag tar en paus i skrikandet.

Färdigmatad = paltkoma!

Två simtag fram och ett bak

Den här veckan går vi mest här hemma och försöker komma tillbaka till den fina rytm som hade börjat infinna sig. Mamman har fått en infektion i ena bröstet och går på antibiotika. Ingrid får nu bara ena bröstet ett tag och lite ersättning som tillägg. Samtidigt som mamman försöker återfå mjölkproduktionen i det sjuka bröstet genom handmjölkning. Det har varit några lite ångestladdade dagar, det är tråkigt när saker och ting inte funkar och allt gick ju så hiiiimla bra i början. Men men, vi tar oss framåt.

Ingrid hann i alla fall gå på präst- och diakonvigning innan vi blev kommenderade att hålla oss hemma ett tag. Det var hennes första gudstjänstbesök och nattvardsgång. Även om ungefär halva gudstjänsten spenderades i samlingsrummet längst bak i storkyrkan ätandes hann hon få både handpåläggning i samband med nattvarden av nyvigd präst och välsignelsen tog hon emot av självaste biskop Eva, som efter gudstjänsten också kom och godkände henne.

På väg till Daniels mottagning efteråt (läs hans berättelse om vägen till präst) var det en turist som fotade vår lilla familj. Vi insåg då att det måste vara en lite ovanlig syn det här med två prästklädda personer på promenad med en barnvagn, så vi tog en egen bild för att föreviga ögonblicket.

Grattis alla nyvigda och grattis Svenska kyrkan till dessa!