Sen dess har hon inte bjudit på några tydliga skratt. En väldig massa leenden och en hel del leenden med uppskattande ljud till, men ingen sånt där helhjärtat skratt...
...tills idag.
Nu var det jag som fick skrattet serverat, och det var inte bara ett litet, det var ett helt skrattkalas.
Det var när jag reagerade med förvånad glädje över hur stark Ingrid var i nacken (hon lyfte huvudet en bit när hon låg på rygg i mitt knä) som hon på mitt glädjeyttrande svarade med ett skratt, vilket gjorde mig ännu gladare så att jag också föll in i skratt, vilket skapade ytterligare skratt hos Ingrid, vilket gjorde att jag höll på att gå under av skratt, något som Ingrid förstås tyckte var himlans skojigt...
och så vidare i några minuter.
Det var till slut Ingrid som tröttnade först och tyckte att nu började det väl ändå bli matdags.
När hon väl låg vid bröstet kunde jag inte hålla mig från att ringa upp Fredrik och berätta om vårat skrattkalas.
Han blev avundsjuk. Men vadå, det är väl en bra fördelning: han fick första, jag fick största!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar