Jag är stark, jättestark! - Berättelsen om den operfekta mamman

Jag är stark och Ingrid är ett snällt barn.
Jag inser att det är den bilden som kommer fram på bloggen.
Varje dag nya äventyr, ingen rast och ingen ro, ut och far, allt går!
Amningen är oproblematisk, blöjbytena få och enkla, kroppen pigg och kry.
Att ha barn är en enkel match.

Jag inser att det är den bilden som träder fram och till viss del stämmer den, Ingrid sover mycket och gråter inte särskilt ofta eller högt.
Men svaghet och svårigheter förekommer ju självklart.
Under ytan.
Jag är dålig på att visa svaghet och dela med mig av de tuffa stunderna, det har jag alltid varit.
Men här kommer det, en helt vanlig mammas bekännelser.


Vårt hus är inplastat, har varit det sen veckan innan Ingrid kom till världen. Utanför fönstrena står byggnadsställningar, inplastade och själva fönstrena är inplastade.
Ute har det varit varmt, nej förresten det har varit hett. När vi har öppnat fönstrena för att vädra har den enda effekten varit att det praktiskt taget har blivit varmare i lägenheten.
Genom ventilerna kommer en del luft...
...och damm,
byggdamm.
Alltså har det de flesta dagar varit helt olidligt att vistas i vårt hem, vilket har gjort att vi från dag ett har varit i farten, kommit ut på promenader, dejter med vänner, picknick och Gud vet vad!

När Ingrid var lite drygt en vecka var det hett.
Hett ute.
Hett inne.
Då fick jag en infektion i bröstet.
Feber.
Fy tusan för att ha feber i denna hetta.
Ingrid var varm och ville äta HELA TIDEN.
Jag hade panik och ångest inför varje amningstillfälle - "Igen? NEJ! Det är inte möjligt!"
Ju mer stressad jag var, desto svårare var det för barnet att komma till ro vid bröstet.
Ju svårare barnet hade att komma till ro vid bröstet, desto ondare gjorde det.
Ju ondare det gjorde, desto mer stressad blev jag.
Och så vidare.

Jag minns att jag grät i stort sett konstant i ett dygn. Det liksom slutade aldrig när det väl hade börjat.
Ingrid grät.
Jag grät.
Hormoner
Förlossningsdepression?
Ibland blev jag rent av arg på mitt barn - skärp dig nu för i ... Ta tutten ORDENTLIGT!
Arg på barnet som bara följde sina instinkter, som bara tog upp det humör hon kände hos mig, som bara speglade.
Skuldkänslor.
...

Därefter följde några svåra veckor med penicillin, amning på enbart ett bröst, handmjölkning på det andra, ersättning mellan måltiderna till barnet, oro över att inte kunna helamma igen...
Nu helammar jag igen. Men det ena bröstet är mycket bättre på det här med mjölkproduktion, det förut infekterade bröstet har liksom inte kommit ikapp ännu och när det är dags att amma är den så kallade "supertutten" sprängfylld. Ni kan ju tänka er hur hett det ser ut!
Dessutom har såren på bröstvårtorna ännu inte riktigt läkt och amningsvaddarna fastnar. Ouch!

Hmmm, det var några bekännelser. Det kanske kommer fler. Förmodligen måste jag nu väga upp med många glada och pigga inlägg först, visa upp hur bra allt är och hur mycket äventyr vi ger oss ut på.
Men vet då att bakom de inläggen står en helt vanlig familj, med ett barn som faktiskt gråter ibland och två föräldrar som inte alltid fattar varför, och en supertutte som ständigt kallar på uppmärksamhet.