Denna bubbla

Nu har jag just nattat Ingrid. Det har börjat bli en kvällsrutin att jag vaggar henne i famnen medan jag sjunger för henne hitsen från magen: "Kornet har sin vila", "Tryggare kan ingen vara", "Blott en dag" och "Härlig är jorden" för att sen lägga ner henne i sängen och avsluta med "Gud som haver".
När jag höll henne i famnen denna kväll blev jag lite nostalgisk i förtid (eller vad man ska kalla det för). Jag började tänka på framtiden. En dag kommer jag sakna det här - att få plats med henne i min famn, att kunna trösta och söva henne med bara min närhet och min röst, att kunna hålla henne tätt, tätt, tätt, känna det som att tiden står stilla en stund och att det har uppstått en liten bubbla runt omkring oss.

Redan nu känner jag: jag kommer sakna detta. Och på samma gång längtar jag efter att få se henne växa upp, upptäcka vem hon är, upptäcka världen, jag ser fram emot alla åldrar som väntar.

Och ändå - denna bubbla, jag kommer sakna den.