Sidor

måndag 6 juni 2011

Förlossningen

Äntligen är hon här, den vackraste människan som Gud har skapat, rent objektivt alltså!
I morgon kväll är det en vecka sen det började. Här är berättelsen om när Ingrid kom till världen.

Just som vi hade lagt oss för att sova på måndagskvällen gick vattnet och vi åkte in till förlossningen för kontroll. Nu var det äntligen på gång!
Så här glad var jag då:

Väl där satte värkarna igång med 5 minuters mellanrum. Och så fortsatte de sen att komma regelbundet. Så försöken att få några timmars sömn under natten när jag kommit hem igen för att vara utvilad under förlossningen blev det ingenting med. Istället försökte jag slumra mellan värkarna, som fortsatte komma var femte minut hela natten, morgonen, förmiddagen...
På eftermiddagen åkte vi in efter samtal med förlossningen. Jag spydde i taxin - här har man gått en hel graviditet utan illamående och så kommer det nu!
Men vi blev hemskickade igen eftersom värkarna inte var tillräckligt täta och jag inte verkade tillräckligt påverkad av dem. Eftersom vattnet hade gått ville de inte undersöka hur öppen jag var pga infektionsrisken.

Så vi åkte hem igen och jag fortsatte ta mig genom värk efter värk och vilade så gott jag kunde däremellan. Under tiden försökte Fredrik få i mig mat.
Natten kom och vi bäddade ner oss. Värkarna blev tuffare och tuffare men fortsatte att komma var 4:e-5:e minut. Jag fortsatte försöka sova mellan dem. Fredrik sov, jag lät honom sova, det var ju bra om nån av oss hade fått nån sömn. Nu var jag rejält trött. Kl. 12 dagen efter skulle jag ringa för att få tid för igångsättning om värkarna inte hade blivit tätare. Ett halvt dygn till så här? Och sen föda barn? Hur i hela?!??!
Jag var helt slut, ville bara ringa in till förlossningen och säga HJÄLP! Gör nåt! Då spydde jag - det var droppen. Fredrik ringde förlossningen, för jag var inte i stånd att prata. Vi fick komma in.

Pinande tre trappor utan hiss...
Pinande gropig väg fram till förlossningen...
Pinande bitter misstanke om att tvingas åka hem igen... och behöva erövra trapporna en gång till.

Denna gång undersökte de mig: öppen 5 centimeter!
Trött och bitter som jag var frågade jag försiktigt om det innebar att jag nu fick stanna, om de nu skulle sätta igång mig.
- Kära du, du ÄR igång - 5 centimeter, det är ju halvvägs!
Vilken lycka!

Efter några timmar tog jag epidural så jag kunde få vila lite mellan värkarna. Den gjorde susen, nu vaknade jag bara en gång i kvarten av en värk, och de kom plötsligt 3 på 10 minuter.
Jag fick värkstimulerande dropp och värkarna blev tätare och tätare.
Jag blev uppmuntrad att komma upp och röra på mig, jag tyckte det var en jättedum idé, jag vilade ju!
Men upp kom jag och blev sen placerad på en boll och nu avlöste plötsligt värkarna varandra och jag bad Fredrik trycka på "bonusknappen" (som ökade dosen epidural) så ofta att jag nästan skäms.

Fem över ett på dagen fick jag äntligen börja krysta - ah, vilken känsla! Det var som att trycka bort all smärta. Äntligen fick jag jobba med värkarna, inte bara ta emot. Äntligen skulle vi faktiskt få vårt barn.
Jag krystade och krystade och barnmorskan berömde mig. Jag gjorde tydligen helt rätt och jag hade kraft, kraft som jag aldrig anat att jag haft. Kroppen bara kunde, den bara plötsligt visste.
Jag krystade och krystade
och krystade
och krystade...
... i en och en halv timme (även om ingen berättade detta för mig då och jag inte uppfattade att det gick riktigt så lång tid).
När huvudet var ute tryckte någon på larmknappen och in kom en hel drös barnmorskor springande.
Jag förstod att något inte stod rätt till och det enda som gick igenom mitt huvud var: Bäbis måste ut! Och så tog jag i som jag aldrig gjort förr, med hela kroppen, med hela tanken. Några barnmorskor tryckte på magen, några grävde för att få ut barnet. Hon satt fast med axlarna.
Ut kom hon - vilken lättnad - och snabbt klipptes navelsträngen av. Inget skrik hördes.
- Varför skriker hon inte?
Fredrik fick följa med en barnmorska ut till ett akutrum med barnet. Kvar i rummet var jag och min förlossningsbarnmorska som gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla mig lugn.
3 minuter tog det innan Fredrik kom tillbaka. Det kändes som en evighet.
Men de kom tillbaka, han och barnet. Hon hade börjat skrika redan i korridoren. Och när jag fick henne på mitt bröst sa jag: "visst är det en Ingrid?" och Fredrik höll med.

Ingrid Cecilia Margareta föddes den 1 juni 2011 kl 14.32. Trots svårigheter var hennes hjärtslag stadiga och lugna genom hela (ja, verkligen hela) förlossningen, och de enda skador hon fått är en arm som behöver sjukgymnastik efter att en barnmorska lyckats få grepp under hennes axel och hjälpt henne ut.

Hon är den vackraste människan i hela världen och hon är stark!

5 kommentarer:

  1. Fi nblogg, den kommer jag följa :)

    SvaraRadera
  2. Lycka! Välkommen Ingrid och Grattis till föräldrarna.
    Stor Kram!

    SvaraRadera
  3. Härligt att hon äntligen är ute! :)
    Vi ses någon dag!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Ett jättestort Grattis till er alla tre! Hon är underbar :-) Kram Viktoria

    SvaraRadera
  5. Grattis igen! Så kul att läsa och se bilderna!
    Kram/Jennie Högberg

    SvaraRadera